Den som färdas väg 209 från Norrköping mot Arkösund möts först av öppna jordbruksbygder med välmående gårdar och vida utsikter. Bråviken finns långt borta till vänster. Dagsberg, Konungsund och Östra Stenby passeras. Efter Östra Husby och Häradshammars kyrka ändrar landskapet karaktär. Terrängen blir mer kuperad och skogrik. Åkrarna ligger inklämda mellan skogsbackar klädda med tallar, enbuskar, björkar och annan växtlighet. I gläntorna skymtar röda mangårdsbyggnader med sina ladugårdar och uthus.
På avstånd ses Svenneby sedan länge nedlagda station, medan Kättinge skola ligger strategiskt placerad och lättåtkomlig intill 209:an. Till vänster anas Jonsbergs rödmålade 1700-talskyrka och hitom flyter den å som en gång hette Mena och senare Jonsbergsån. Vägen blir slingrigare och väl framme i Arkösund möts den resande av ett leende kustlandskap med bergknallar, bryggor, holmar, skär och glittrande vatten. Och vägen får nytt namn: Världens ände.
Källa: Lantmäteriet.se
Bygden man färdas genom heter Vikbolandet och ligger mellan Bråviken och Slätbaken, landet mellan vikarna. När man förr talade om ”emillann Wijka” gick inte huvudvägen i öst-västlig riktning som idag utan nord-sydlig. Från färjeläget vid Skenäs fortsatte vägen via kyrkorna i Östra Husby och Häradshammar samt Fjärdingstad gästgiveri till färjan vid Stegeborgs slott. Öster därom låg Brythiamarken. Där i obygden etablerades med tiden Jonsbergs socken.
Den här historiken handlar om hur Jonsbergs socken växt fram, utvecklats och förändrats genom tiderna. Framställningen börjar i Littorinahavet och slutar vid mitten av 1900-talet. Den är uppdelad i fyra huvuddelar: Befolkning och bebyggelse, Demografi, Självstyrelse samt Enskilda gårdar. Och till varje del finns en kort introducerande text.
Forskning blir aldrig helt färdig. Av och till finner man nya dokument och saknad information kan dyka upp på ställen där man minst anat. Eller också lyckas man tyda någon tidigare svårläsbar text och allt framstår i ny dager. Källmaterial kan behöva läsas upprepade gånger för att helt förstå sammanhanget och innehållet. Nya hjälpmedel tillkommer stadigt som underlättar bearbetning av stora datamängder. En webbaserad historik, som denna, gör det dock möjligt att kontinuerligt uppdatera befintlig kunskap med nya rön.
Framställningen tillägnas alla jonsbergsbor nu och i gången tid.
Sockenkarta
8 Fettsätter, 9 Rumgärdet, 10 Jägerstorp, 11 Mönsebo, 12 Salsbäck, 13 Narvetorp, 14 Braskebo,
15 Gummetorp, 16 Gässlingsbo, 17 Stockholmstorp, 18 Hagerstorp, 19 Ormsätter, 20 Skricketorp,
21 Gåsåker.
Emtymologi
Enligt traditionen skall Jonsberg ha namngivits efter en vikingahövding kallad Jon Stake. Denne lär ha tvingats gömma sig i den östgötska skärgården efter att ha rövat bort en prinsessa från svearna. Hon tröttnade dock på deras kringflackande liv, varför de sökte fast bosättning och hamnade i blivande Jonsberg, där Jon uppförde en borg åt dem. Platsen där Jons borg anlades skall ha varit i närheten av den långt senare tillkomna Jonsbergs kyrka. Några rester av en borg har dock inte kunnat spåras. Vissa menar att det tidigare funnits rester av husgrunder på en kulle nära kyrkan. Det har även hävdats att Jon Stake i rakt nedstigande led skulle vara släkt med ätten Ulfsparre som på 1600-talet ägde Jonsbergs säteri. Något sådant rakt släktskap kan dock inte påvisas. Ätten Ulfsparres stamfar hette Påvel Tufvesson Ulfsparre (f. 1448) och kan ha varit av dansk börd. Åke Åkesson Ulfsparre (1644–1701) var genom hustrun Kerstin ingift i släkten Stake. Hennes anor kan föras bakåt till Markvard Stake (d. 1287) verksam i Hamburg. Eftersom Jon Stake var vikingahövding bör han, om han funnits, levt mellan 700- och 1100-talen e.Kr.